Känsligt ämne, det är en liten stad. Man kan inte paxa, då skulle man aldrig kunna träffa nån.
Ändå känns det. När nån är speciell så känns det.

Även om det va ett tag sen så känns det i magen när vi ses. Vissa männsikor sätter sina spår, vare sig man vill eller inte. Men man kan inte paxa. Är i samma sits själv, fast tvärtom. Om jag kan glömma & vara glad för din skull, kan du göra samma för mig?

Vill inte riskera. Inte förlora det som verkligen betyder nåt. Men om man verkligen vill, vill på riktigt, är det okej då? Svår fråga. Kan diskuteras. Frågan är om man redan då är inne på farligt vatten, om man redan då riskerar.

Kan vi bara ha samma regler? Kan vi tänka lika? Det skulle underlätta en aning.