Läste ett sjukt bra blogginlägg igår. Så träffande ämne. Säkert inte bara för mig, skulle gissa på att det är fler tjejer som läser det här som kommer att känna igen sig. Det handlar om vikt. För många ett känsligt ämne, ett laddat ämne och kanske ett ångestframkallade ämne. För bara några siffror.

 

Jag har varit där, i viktträsket och flitigt använt vågen - ibland vägt mig flera gånger om dagen. Som om siffrorna på vägen visar hur man mår, hur man känner sig eller hur spegelbilden ser ut. Galet. Och visade vågen bra siffror, läs minuskilon, på morgonen blev det automatiskt en bra dag. Hade jag däremot gått upp 0,3 kg så va det mindre roligt. Det kunde förstöra en hel jäkla dag. Alltså sjukt jag vet.  

 

Jag skulle vilja säga att vi har gjort slut, jag och vågen. Och under en period tog jag bort den helt och vägde mig inte på bra länge. Det va skönt faktiskt. En frihet på nåt vis och inga kilon som kunde påverka hur jag mådde. Man känner ju ändå bäst på hur kläderna sitter och framförallt HUR MAN MÅR. Om ögonen glittrar spelar väl vikten mindre roll. Eller? Men det är svårt det där. Att göra slut. Jag har vägt mer än vad jag gör idag. Också mindre. Och tror väl att jag hittat en bra balans där nånstans. Idag har jag inga förbud och äter vad jag är sugen på. Sen att det sällan blir godis, gräddtårta, bullar och läsk handlar mer om att jag inte är så förtjust i sånt. Och att kroppen mår bättre utan.

Men det är svårt att göra slut. Dock kan jag ge mig själv en redig klapp på axen för jäklar va långt jag har kommit. Och jag tror att många faktiskt skulle må bättre av att skippa vågen, slänga bort den helt enkelt. För i slutändan så är det bara siffror. Och inget tecken på hur vi mår på riktigt. Ska vi göra en deal? Skippar du så skippar jag?